Svenska / C1
Skalundajätten
Nära kyrkan i Skalunda reste sig ett berg där en jätte hade bott sedan gammal tid. När kyrkan väl var byggd kände han sig inte längre till rätta där. Klockornas ringande blev med tiden outhärdligt, och han utvandrade till en ö långt ute i Nordsjön.
På denna ö förliste en gång ett skepp. Flera av dem som räddades var från Skalunda, och där mötte de jätten, som hunnit bli både gammal och blind. Han satt framför en vedeld och värmde sig när han frågade varifrån de kom.
En av männen uppgav deras hemort. Jätten bad honom då räcka fram handen, så att han kunde känna om det alltjämt fanns varmt blod i Sverige. Mannen vågade inte lägga sin hand i jättens. I stället tog han en rödglödgad järnstång ur elden och räckte den till honom.
Jätten grep om stången med sådan kraft att det smälta järnet rann mellan hans fingrar. Det svenska blodet var fortfarande varmt, konstaterade han nöjt, och gick vidare till nästa fråga: stod Skalundaberget ännu kvar?
Mannen svarade att hönorna hade krafsat bort det. Jätten fann detta fullt begripligt. Hans hustru och dotter hade ju bara ägnat en enda söndagsförmiddag åt att bygga det. Hallenberg och Hunneberg måste däremot stå kvar, menade han, eftersom de var hans eget verk. Mannen bekräftade att så var fallet.
Sedan frågade jätten efter Karin i Stommen. När han fick veta att hon fortfarande levde gav han männen ett bälte att ta med hem. Hon skulle bära det som ett minne av honom.
Männen överlämnade gåvan när de återvände, men Karin valde att först spänna bältet kring eken på gården. I samma ögonblick slet sig trädet upp ur jorden och flög norrut, buret av stormvinden.
Där eken hade stått lämnades en djup grop. Trädets rötter hade varit så väldiga att en av Stommens bästa källor, enligt sägnen, fortfarande rinner fram ur ett av rothålen. Den gåva som skulle bäras på kroppen hade alltså lämnat sitt bestående spår i själva marken.
English summary · includes the ending
A giant once lived in the mountain at Skalunda. After a church was built nearby, he could not bear its bells and moved to an island in the North Sea. Years later, some people from Skalunda survive a shipwreck there and meet him, now old and blind.
He asks one man for his hand, hoping to learn whether Swedish people still have warm blood. Afraid, the man gives him a red-hot iron bar instead. The giant squeezes it until metal runs between his fingers and is satisfied.
Asked about Skalunda mountain, the man claims that hens scratched it away. The giant says his wife and daughter built it in one morning, unlike two other mountains he made himself.
He sends a belt to Karin in his old village. Before wearing it, she fastens it around an oak. The tree flies north, leaving a deep hole and a spring in its place.
Adapted for Lejrbål from the credited source.
Read the source