Svenska / B2
Skalundajätten
I Skalundaberget, nära kyrkan, bodde en gång en jätte. Sedan kyrkan byggts trivdes han inte längre där. Klockornas ringande blev till slut så besvärligt för honom att han lämnade platsen och slog sig ner på en ö långt ute i Nordsjön.
Ett skepp förliste senare vid denna ö. Bland de människor som räddade sig fanns flera från Skalunda. De mötte den gamle jätten, som nu var blind och satt och värmde sig framför en vedeld.
”Varifrån kommer ni?” frågade han. En av männen svarade att de kom från Skalunda.
Jätten bad då om mannens hand. Han ville känna om det ännu fanns varmt blod i Sverige. Mannen, som var rädd för att skaka hand med honom, drog i stället en rödglödgad järnstång ur elden och räckte fram den.
Jätten grep stången och klämde så hårt att smält järn rann ner mellan fingrarna. Han konstaterade belåtet att det fortfarande fanns varmt blod i det svenska landet.
Därefter frågade han om Skalundaberget stod kvar. Nej, svarade mannen: hönorna hade krafsat bort det. Jätten undrade hur det skulle ha kunnat hålla, när hans hustru och dotter hade byggt det på en enda söndagsförmiddag. Hallenberg och Hunneberg däremot måste väl finnas kvar, eftersom han hade byggt dem själv?
När mannen bekräftade detta ville jätten veta om Karin ännu levde i Stommen. Männen svarade att hon gjorde det, och han gav dem ett bälte att ta med till henne. Hon skulle bära det som ett minne av honom.
Vid hemkomsten överlämnade de gåvan. Karin satte emellertid inte genast på sig bältet, utan spände det först runt eken på gården. Så snart hon gjort det slet sig trädet loss ur marken och fördes norrut av stormvinden.
Efter eken återstod en djup grop. Dess rötter var så stora att en av de bästa källorna i Stommen, enligt sägnen, än i dag rinner ur ett av hålen efter dem.
English summary · includes the ending
A giant once lived in the mountain at Skalunda. After a church was built nearby, he could not bear its bells and moved to an island in the North Sea. Years later, some people from Skalunda survive a shipwreck there and meet him, now old and blind.
He asks one man for his hand, hoping to learn whether Swedish people still have warm blood. Afraid, the man gives him a red-hot iron bar instead. The giant squeezes it until metal runs between his fingers and is satisfied.
Asked about Skalunda mountain, the man claims that hens scratched it away. The giant says his wife and daughter built it in one morning, unlike two other mountains he made himself.
He sends a belt to Karin in his old village. Before wearing it, she fastens it around an oak. The tree flies north, leaving a deep hole and a spring in its place.
Adapted for Lejrbål from the credited source.
Read the source