Svenska / A2
Skalundajätten
En jätte bodde i berget vid Skalunda. Där byggde människor en kyrka. Jätten tyckte inte om ljudet från kyrkans klockor. Han flyttade till en ö långt ute i havet.
En dag gick ett skepp sönder vid ön. Några människor räddade sig. De kom från Skalunda. På ön träffade de jätten. Nu var han gammal och kunde inte se. Han satt vid en eld.
”Var kommer ni ifrån?” frågade han.
”Från Skalunda”, svarade en man.
Jätten ville ta mannens hand. Han ville känna om människor i Sverige fortfarande hade varmt blod. Men mannen var rädd. Han tog en bit järn ur elden och gav den till jätten. Järnet var rött av värmen.
Jätten tryckte så hårt att järnet blev flytande och rann mellan fingrarna. ”Ja, blodet är fortfarande varmt i Sverige”, sa han.
Han frågade om berget i Skalunda fanns kvar. Mannen sa: ”Nej, hönorna har grävt bort det med sina fötter.”
”Min fru och dotter gjorde det på en enda förmiddag”, sa jätten. ”Men de två andra bergen finns väl kvar? Dem gjorde jag själv.” Mannen sa ja.
Jätten frågade också om Karin fortfarande bodde i byn. När han fick veta att hon gjorde det, gav han dem ett bälte till henne.
Männen tog hem bältet. Men Karin satte det först runt ett stort träd. Då lossnade trädet från marken och flög norrut med vinden! Där det stått blev ett stort hål. Ur ett hål efter en rot kom sedan vatten.
English summary · includes the ending
A giant once lived in the mountain at Skalunda. After a church was built nearby, he could not bear its bells and moved to an island in the North Sea. Years later, some people from Skalunda survive a shipwreck there and meet him, now old and blind.
He asks one man for his hand, hoping to learn whether Swedish people still have warm blood. Afraid, the man gives him a red-hot iron bar instead. The giant squeezes it until metal runs between his fingers and is satisfied.
Asked about Skalunda mountain, the man claims that hens scratched it away. The giant says his wife and daughter built it in one morning, unlike two other mountains he made himself.
He sends a belt to Karin in his old village. Before wearing it, she fastens it around an oak. The tree flies north, leaving a deep hole and a spring in its place.
Adapted for Lejrbål from the credited source.
Read the source