Tuppen, kvarnen och bålgetingarna

En bonde var på väg för att sälja en gris när han mötte en man som undrade vart han skulle med djuret. Bonden svarade att han ville sälja det, men att han inte visste hur han skulle bära sig åt för att bli av med det.

”Gå till djävulen”, sa mannen. ”Han är nog den förste som kan befria dig från grisen.”

Bonden fortsatte därför längs den breda landsvägen och kom omsider fram till djävulens ställe. Utanför stod en man vid en vedhög och högg ved. Bonden gick fram och frågade om han visste huruvida någon därinne ville köpa en gris.

”Jag går in och hör efter”, svarade mannen, ”om du tar över vedhuggningen medan jag är borta.”

Det åtog sig bonden gärna. Han fattade yxan och började hugga. Han arbetade och arbetade, men mannen kom inte tillbaka med besked, vare sig om någon ville köpa grisen eller om ingen var intresserad. Till slut blev det kväll. Då hade bonden också upptäckt en obehaglig omständighet: yxan gick inte att lägga ifrån sig. Han kunde bli fri först när någon annan tog den och fortsatte arbetet.

Äntligen passerade en annan man. Bonden bad honom överta sysslan, och när denne ställde sig vid vedhögen med yxan i hand kunde bonden lämna platsen. Han gick själv in till djävulen och frågade om det fanns någon köpare till hans gris.

Genast strömmade folk till, så många att det liknade en marknad. Alla ville köpa, och bonden tänkte att den som betalade mest fick djuret. Buden steg. Snart erbjöds summor som överträffade värdet på en hel hjord grisar. Då trädde en herre fram, viskade några ord till bonden och uppmanade honom att följa med. Hos honom skulle han få så mycket pengar han ville.

När de kommit hem till herren lämnade bonden över sin gris. Betalningen bestod emellertid av en tupp. Det var ingen vanlig tupp: på befallning värpte den silvermynt, så ofta dess ägare önskade. Bonden var utomordentligt belåten med bytet och gav sig av hemåt.

På vägen tog han nattkvarter på ett värdshus som sköttes av en äldre kvinna. Glädjen över affären var så stor att han måste berätta om sin fågel. Han skröt om dess förmåga och visade värdinnan hur den gick till väga när den värpte pengar.

Under natten, medan gästen sov djupt, smög kvinnan fram och tog den värdefulla tuppen. I dess ställe lämnade hon en annan. Knappt hade bonden vaknat förrän han ville sätta sin nya inkomstkälla i arbete.

”Värp nu, min tupp! Värp stora silvermynt!”

Men någon silverproduktion blev det inte. Fågeln besvarade varje uppmaning med ett vanligt ”Kuckeliku!”

Förargad begav sig bonden tillbaka till djävulens ställe. Han sökte upp sin köpare och beklagade sig över hur fullkomligt oduglig tuppen hade blivit. Herren tog vänligt emot honom och överlämnade en handkvarn i stället.

Ingen behövde vrida på kvarnen för hand. På orden ”Kvarn, mal!” satte den igång och framställde precis det slags mjöl ägaren begärde. För att hejda den behövde man endast säga: ”Kvarn, sluta mala!” Den kunde fortsätta tills man hade fått så mycket man ville.

När bonden nådde det välbekanta värdshuset på hemvägen hade kvällen kommit. Han beslöt att övernatta där igen. Lika lite som förra gången kunde han behålla sin glädje för sig själv. Värdinnan fick höra vilken dyrbar kvarn han ägde och dessutom bevittna hur den lydde hans befallningar.

Medan bonden sov upprepade hon sitt tidigare knep. Hon tog den märkvärdiga kvarnen och ersatte den med en vanlig.

Nästa morgon hade bonden bråttom att pröva den. ”Kvarn, mal!” ropade han, utan resultat. Han bad den vänligt mala vetemjöl. Den rörde sig inte. Då försökte han med rågmjöl, och när inte heller det hjälpte föreslog han ärter. Kvarnen tycktes inte höra ett ord. Den stod lika orörlig som om den aldrig hade malt någonting i hela sitt liv.

Bonden fick ännu en gång vända om. Väl framme letade han rätt på mannen som hade köpt grisen och meddelade att kvarnen inte längre gav honom något mjöl.

”Var inte ledsen för det”, sa herren.

Den tredje gåvan var ett väldigt bo, fullproppat med bålgetingar. På befallning flög de ut i svärmar och stack den person som ägaren angav. Först när han sa åt dem att sluta upphörde de med sina angrepp.

Bonden återvände till värdshuset och berättade för kvinnan om sin nya egendom. Bålgetingarna lydde varje order han gav.

”Det vore minsann något att få se!” utbrast hon.

”Det kan du få utan besvär”, svarade bonden och ropade genast: ”Ut, mina bålgetingar, och stick värdinnan!”

Hela svärmen kastade sig över henne. Kvinnan började skrika jämmerligt och bad honom kalla tillbaka insekterna. Hon var mer än villig att lämna tillbaka både tuppen och kvarnen som hon hade stulit.

Det hade bonden ingenting emot. Han befallde getingarna att låta henne vara och återvända till boet. Med tuppen, kvarnen och bålgetingarna i behåll fortsatte han sedan hem. Han blev en rik man och levde lyckligt till sina dagars slut.

Ofta brukade han säga att det hölls en stor marknad hos djävulen. Där fanns riktigt hederligt folk och framför allt en frikostig herre som det var ett rent nöje att göra affärer med.