Tuppen, kvarnen och bålgetingarna

En bonde gav sig av för att sälja en gris. På vägen mötte han en man som frågade vart han var på väg. Bonden förklarade att han ville sälja djuret men inte visste hur han skulle bli av med det.

”Gå till djävulen”, svarade mannen. ”Där blir du säkert av med grisen.”

Bonden tog honom på orden och fortsatte längs den breda landsvägen. Utanför djävulens gård stod en man vid en vedhög och högg. Bonden frågade om någon därinne ville köpa en gris.

”Jag går in och frågar, om du hugger ved åt mig under tiden.”

Det gjorde bonden gärna. Han tog yxan och började arbeta. Timmarna gick och kvällen kom, men mannen återvände inte. Dessutom upptäckte bonden att han inte kunde lägga ifrån sig yxan. Någon annan måste ta över den och fortsätta hugga.

Till sist gick en annan man förbi. Bonden bad honom arbeta i hans ställe, och mannen tog yxan. Nu kunde bonden själv gå in och erbjuda sin gris.

Genast samlades en folkskara, stor som på en marknad. Alla ville köpa djuret och bjöd över varandra. Snart erbjöds bonden mer än vad en hel hjord grisar var värd. Då kom en herre fram och viskade att han skulle följa med honom. Där kunde han få så mycket pengar han önskade.

Hemma hos herren lämnade bonden över grisen. Som betalning fick han en tupp som värpte silvermynt varje gång den blev tillsagd. Mycket nöjd med affären började han gå hemåt.

På kvällen stannade han vid ett värdshus som drevs av en gammal kvinna. Han var så glad över tuppen att han inte kunde låta bli att skryta. Han visade värdshusvärdinnan hur fågeln värpte mynt på kommando.

När bonden sov tog kvinnan den märkliga tuppen och satte en vanlig i dess ställe. Nästa morgon ville han genast pröva sin rikedom.

”Värp stora silvermynt, min tupp!”

Men tuppen svarade bara: ”Kuckeliku!”

Bonden blev arg och gick tillbaka till djävulens gård. Han klagade hos mannen som köpt grisen och sa att tuppen var alldeles värdelös. Herren tog vänligt emot honom och gav honom i stället en handkvarn.

Den kunde mala vilket slags mjöl han ville. Han behövde bara säga: ”Kvarn, mal!” När han fått nog skulle han säga: ”Kvarn, sluta mala!”

På hemvägen kom bonden åter till samma värdshus och bestämde sig för att övernatta. Precis som förra gången kunde han inte hålla tyst om sin fina gåva. Han berättade allt för kvinnan och visade hur kvarnen fungerade. Under natten stal hon den och ersatte den med en vanlig kvarn.

Så snart bonden vaknade ropade han: ”Kvarn, mal!”

Ingenting hände. Han bad den mala vetemjöl, sedan rågmjöl och till sist ärter. Den stod lika stilla hela tiden. Än en gång fick han gå tillbaka till djävulens gård och leta upp sin köpare.

”Bekymra dig inte”, sa herren när han hört vad som hänt.

Den här gången gav han bonden ett mycket stort bo fullt av bålgetingar. Getingarna flög ut och stack den som bonden pekade ut. De slutade först när han befallde det.

Bonden återvände till värdshuset och berättade att han hade en svärm bålgetingar som lydde hans order.

”Det skulle jag verkligen vilja se!” utbrast kvinnan.

”Det går bra”, svarade bonden. ”Ut med er, bålgetingar, och stick värdinnan!”

Hela svärmen kastade sig över henne. Hon skrek och bad honom kalla tillbaka dem. Då erkände hon att hon hade tagit tuppen och kvarnen. Hon skulle gärna lämna tillbaka båda två.

Bonden gick med på det och befallde getingarna att lämna henne i fred och återvända till sitt bo. Sedan gick han hem med tuppen, kvarnen och bålgetingarna. Han blev rik och levde lyckligt resten av sitt liv.

Efteråt brukade han säga att det fanns en stor marknad hos djävulen. Där träffade man riktigt hyggliga människor, särskilt en generös herre som det var ett nöje att göra affärer med.