Olles skidfärd

När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av pappa. Tidigare hade han bara haft små skidor som Johan gjort åt honom av ett par brädbitar, så längtan efter att få prova det nya, riktiga paret var stor. Men just det året dröjde vintern. Visst föll det lite snö ibland, men den töade genast bort, innan marken ens hunnit vitna. Olle gick och väntade och undrade om vintern aldrig skulle komma.

Till slut kom den ändå. Ett par veckor före jul började stora flingor falla, och sedan snöade det två hela dagar och nätter i sträck. Allt sveptes in i ett tjockt snötäcke. När Olle vaknade den tredje morgonen var himlen lysande blå och snön glittrade som om den rymde miljontals stjärnor.

Han blev så glad att han måste slå tre kullerbyttor i sängen. Sedan kom kläderna på med en fart som hörde till ovanligheterna – berättaren misstänker rentav att något hamnade bak och fram. Olle rusade in till mamma och bad att genast få åka ut i skogen.

»Kära barn, du måste äta först», svarade hon. »Och så måste du klä dig varmt, för det är kallt i dag.»

Olle svalde sin gröt och mjölk. Mamma tog på honom den tjocka jackan och de långa tumvantarna, stoppade en smörgås i vardera fickan och gav honom lov att stanna ute till lunch. Han spände på sig skidorna, vinkade adjö till henne och lillebror och åkte över det stora fältet in bland träden.

Ju längre in i skogen han kom, desto vackrare blev där. För Olle var det som att komma in i Kung Vinters förtrollade slott. Han ropade högt:

»Tack, snälla Kung Vinter, för att du äntligen har kommit!»

I samma ögonblick höll han på att falla baklänges av förvåning. Framför honom stod en gammal man som gnistrade vit från topp till tå. Olle bugade och frågade om han var Kung Vinter.

»Nej då, jag är bara Farbror Rimfrost», svarade mannen. »Tycker du inte att jag har gjort fint i skogen i dag?»

Olle ville veta hur han hade åstadkommit allt det glittrande. Farbror Rimfrost behövde bara andas på hans jacka: andedräkten kom som ett vitt moln, och när det skingrades var tyget täckt av frost. Sedan skrattade han och nöp Olle i örat. Han tyckte att pojken verkade duktig, som inte klagade när det bet lite i kinderna. Eftersom Olle nyss hade ropat på Kung Vinter, kanske han ville följa med till kungens slott?

Det ville Olle gärna. Farbror Rimfrost gav sig av genom skogen med pojken efter sig.

Efter en stund började Olle plötsligt nysa. Han kände sig våt om fötterna och upptäckte att frosten på jackan hade smält. Samtidigt såg han en underlig gammal kvinna kliva fram mellan träden. Hennes överdragsskor klafsade för varje steg. Hon bar en kvast över axeln och ett paraply i handen och verkade ordentligt förkyld, för hon snöt sig och nös utan uppehåll.

Olle skulle just fråga vem hon var, när Farbror Rimfrost rusade fram.

»Är du här nu igen? Ge dig genast iväg och våga inte visa dig förrän till våren!» röt han och blåste ett väldigt moln mot henne.

Kvinnan flydde så förskräckt att hon tappade kvasten. Olle stod häpen kvar. Till slut sa han att Farbror Rimfrost hade varit elak mot den stackars gamla kvinnan.

»Jaså, elak?» svarade denne, fortfarande förargad. »Ingen kan reta mig som gumman Tö. Se bara vad hon har ställt till med!»

Han pekade på träden intill dem, där både snö och frost börjat smälta. Sedan for han omkring och andades tills allt åter glittrade som förut. Först då lugnade han sig något.

Gumman Tö var egentligen vårens medhjälpare, förklarade han. Hon skulle städa undan innan våren kom. Men hon kunde aldrig lära sig att passa tiden, utan dök upp mitt i vintern och förstörde med sitt slask. Så fort man vände ryggen till var hon framme.

»Nå, Olle, ska jag ropa tillbaka henne?»

Det ville Olle absolut inte. Han frågade oroligt om hon skulle komma igen. Farbror Rimfrost trodde att han hade skrämt bort henne för en tid, men riktigt säker kunde man aldrig vara. Därför borde Olle passa på att åka varje dag, så länge snön gick att åka på.

Snart nådde de en väldig snöborg, bevakad av två isbjörnar. Björnarna nosade på Farbror Rimfrost som på en bekant när de passerade porten. De gick över en borggård och genom ännu en port, med järnbeslagna dörrar av is, in i en stor sal.

Där satt Kung Vinter, hög och sträng på sin istron, med en valross på vardera sidan. För första gången kände Olle sig lite frusen; kungen såg så allvarlig ut att pojken nästan blev rädd. Men Farbror Rimfrost förde honom fram och berättade om pojken som varit så glad över vintern att han ropat kungens namn högt i skogen.

Då log Kung Vinter, och hans ögon glimmade som norrsken.

»Duktiga pojkar tycker jag om. Du åker väl skidor?»

»Ja då», svarade Olle.

Kungen frågade också om han åkte kälke. Olle försäkrade att han kunde åka både framlänges, baklänges och på sidan. Men när frågan kom till skridskor måste han svara att han inte ägde några.

»Du kan väl få ett par», sa Kung Vinter och lät honom sedan gå vidare för att se sig om i slottet.

Olle bugade djupt och följde Farbror Rimfrost in i ett välvt rum med väggar och tak av hårt packad snö. På golvet brann en eld, vars rök steg genom ett hål i taket. Runt den satt små män och kvinnor flitigt sysselsatta: männen sydde varma skor och kvinnorna stickade skidstrumpor. De hade knappt tid att se upp. Besökarna skyndade igenom, eftersom Farbror Rimfrost inte tyckte om elden.

I nästa rum stickade flickor långa skidvantar och broderade vackra blommor på dem. Trots arbetet hann de titta lite på Olle. Därefter kom en stor verkstad, där pojkar tillverkade skidor, kälkar och sparkstöttingar och smidde skridskor i ett hörn. Olle stod länge och såg på. Han önskade att han själv kunde arbeta lika skickligt.

När han kommenterade deras flit svarade en pojke att de hade bråttom att bli färdiga till jul. Alla svenska barn önskade sig sådana julklappar. Men snart skulle arbetarna få rast.

Just då ljöd en gonggong. Barnen strömmade ut och drog Olle med sig. Alla ville leka med honom och visa sina konster. Först åkte de skidor i en backe med stora gupp. Sedan lärde de honom åka skridskor på dammen på gården. De byggde snögubbar och en stor snöfästning och anföll fästningen i ett så vilt snöbollskrig att snön yrde kring öronen. Till sist band de ihop sina kälkar i en lång rad och åkte utför backen.

När leken var som roligast hördes en vissling. På ett ögonblick försvann alla barnen in i slottet. Olle blev ensam kvar i backen, röd och varm.

Farbror Rimfrost kom fram och undrade om han haft roligt.

»Aldrig i mitt liv har jag haft så roligt förr!» svarade Olle.

Farbror Rimfrost verkade belåten. Han spände en ren framför Olles skidor och ställde sig själv att köra med pojken bakom sig. Hemvägen gick över myren där Olle brukade plocka hjortron om somrarna. Vid skogsbrynet tog de farväl. Olle kom hem så uppfylld av allt han varit med om att han knappt kunde äta; han ville bara berätta.

På julaftons morgon knackade det på fönsterrutan. Den var så täckt av isblommor att Olle inte kunde se ut, men han förstod genast att Farbror Rimfrost hade varit där. Han sprang ut på trappan. Där låg två paket: ett par präktiga skridskor till honom och en kälke till lillebror.

Den vintern fick Olle använda både skidor och skridskor riktigt mycket. Gumman Tö hade blivit så skrämd att hon höll sig undan ovanligt länge. Ibland, när vädret verkade bli mildare, gick bröderna ut och ropade åt henne att inte slaska bort deras snö. Om ropen hjälpte visste berättaren inte, men säkert var att hon höll sig borta hela vintern.

Först när Kung Vinter och hela hans hov drog till Nordpolen kom hon tillbaka. Då blev det desto mer slask! Nu hjälpte varken Olles rop eller lillebrors allra vänligaste böner. Gumman Tö fortsatte tills inte en snösmula fanns kvar. Regnet strömmade, fjolårslöven virvlade för hennes kvast och alla människor blev förkylda.

Olle var mycket arg på henne. Men till slut kom en vacker dag Prinsessan Vår, åkande i en lätt vagn dragen av vita fjärilar. Vid diket stod gumman Tö i sitt alldeles nya förkläde och neg, strålande nöjd.

För första gången tyckte Olle riktigt bra om henne. Hon var inte så dum att ha ändå, tänkte han – om hon bara kunde lära sig att passa tiden.