Olles skidfärd

På sin sexårsdag fick Olle nya skidor av pappa. Det var hans första riktiga par; tidigare hade han bara haft två små skidor som Johan hade gjort åt honom av träbitar. Nu längtade han efter att få prova de nya. Men vintern dröjde. Ibland föll lite snö, som genast smälte innan marken ens hunnit bli vit.

Ett par veckor före jul kom vintern till slut. Stora flingor föll under två hela dagar och nätter. När Olle vaknade den tredje morgonen var himlen klarblå och snön glittrade som miljontals stjärnor. Av ren glädje gjorde han tre kullerbyttor i sängen och fick sedan på sig kläderna med ovanlig fart.

Han bad mamma att genast få åka ut i skogen. Först måste han äta, svarade hon, och klä sig ordentligt eftersom det var kallt. Han åt sin gröt och drack sin mjölk. Mamma hjälpte honom med den tjocka jackan och de långa vantarna, stoppade en smörgås i varje ficka och lät honom stanna ute till lunch.

Olle spände på sig skidorna, vinkade till mamma och lillebror och åkte över fältet mot skogen. Där blev det allt vackrare ju längre han kom. Det var som att befinna sig i Kung Vinters förtrollade slott.

»Tack, snälla Kung Vinter, för att du äntligen har kommit!» ropade han.

Han höll nästan på att ramla baklänges av förvåning. Framför honom stod en gammal man, vit och glittrande från topp till tå. Olle frågade om han var Kung Vinter, men mannen presenterade sig som Farbror Rimfrost.

»Har du gjort allt det här vackra?» frågade Olle. »Visa hur du gör!»

Farbror Rimfrost blåste på hans jacka. Andedräkten blev ett vitt moln, och när det försvann var jackan täckt av glitter. Sedan skrattade han och nöp pojken i örat. Han tyckte om att Olle inte blev ledsen när kylan bet i kinderna. Eftersom pojken nyss hade ropat på Kung Vinter, erbjöd han sig att visa honom kungens slott.

De gav sig iväg. Plötsligt började Olle nysa. Fötterna kändes våta och frosten på jackan hade smält. En märklig gammal kvinna kom genom skogen med stora, blöta steg. Hon hade kvast på axeln och paraply i handen och nös och snöt sig hela tiden.

Innan Olle hann fråga vem hon var, rusade Farbror Rimfrost fram och skrek att hon genast skulle försvinna och inte visa sig före våren. Han blåste ett stort moln mot henne. Förskräckt sprang hon iväg och tappade kvasten.

Olle tyckte att han hade varit elak mot den gamla kvinnan. Men Farbror Rimfrost pekade på träden, där snön och frosten hade börjat smälta.

»Det är gumman Tö», förklarade han. »Hon hjälper våren och ska göra rent innan den kommer. Men hon kan aldrig passa tiden. Hon kommer mitt i vintern med sitt slask och förstör allting för oss.»

Han blåste omkring sig tills träden var lika vackra igen. När han frågade om han skulle ropa tillbaka henne, svarade Olle genast nej. Farbror Rimfrost rådde honom att använda skidorna varje dag medan snön låg kvar, eftersom man aldrig kunde vara riktigt säker på gumman Tö.

Snart kom de till en stor borg av snö. Två isbjörnar vaktade porten men kände igen Farbror Rimfrost och lät dem passera. Innanför en gård och ännu en port fanns en stor sal. Där satt Kung Vinter på sin tron av is.

För första gången kände sig Olle lite frusen. Kungen såg så sträng ut att pojken nästan blev rädd. Men när Farbror Rimfrost berättade hur glad Olle var över att vintern kommit, log kungen. Hans ögon glimmade som norrsken.

Kung Vinter frågade om Olle åkte skidor och kälke. Olle svarade ja och berättade att han kunde åka kälke både framåt, bakåt och på sidan. Skridskor hade han däremot inga. Kungen sa att han kunde få ett par och lät honom fortsätta rundturen.

I ett rum sydde små män varma skor, medan små kvinnor stickade strumpor. En eld brann på golvet och röken steg genom ett hål i taket. De gick snabbt förbi, eftersom Farbror Rimfrost inte tyckte om elden. I nästa rum stickade flickor vantar med broderade blommor. Sedan kom de till en verkstad där pojkar tillverkade skidor, kälkar och skridskor.

Olle beundrade deras arbete. En pojke förklarade att de hade bråttom att bli färdiga till jul. Sådana saker önskade sig de svenska barnen i julklapp. Men nu var det snart rast.

En signal ljöd, och barnen tog med Olle ut. Alla ville leka med honom och visa vad de kunde. De åkte skidor i en backe med stora gupp och lärde honom åka skridskor på en damm. Sedan byggde de snögubbar och en snöfästning, som de anföll med snöbollar. Till sist band de ihop kälkarna i en lång rad och åkte nerför backen.

Mitt i leken hördes en vissling. Alla barn försvann in i slottet, och Olle stod ensam kvar, röd och varm. Farbror Rimfrost kom fram. På hans fråga om Olle haft roligt svarade pojken att han aldrig haft så roligt i hela sitt liv.

Farbror Rimfrost spände en ren framför Olles skidor och körde själv med pojken bakom sig. De tog en genväg hem. Vid skogskanten tog de farväl. Hemma hade Olle så mycket att berätta att han knappt kunde äta.

På julaftons morgon knackade det på fönstret. Rutan var täckt av ismönster, så Olle kunde inte se ut, men han förstod att Farbror Rimfrost varit där. På trappan låg skridskor till honom och en kälke till lillebror.

Gumman Tö höll sig undan ovanligt länge, och Olle fick stor användning för både skidor och skridskor. När det verkade bli varmare gick bröderna ut och ropade att hon skulle låta deras snö vara. Hela vintern förblev hon borta.

Först när Kung Vinter och hans följe reste till Nordpolen kom hon tillbaka. Nu smälte hon all snö, hur pojkarna än bad henne att låta bli. Regnet strömmade, gamla löv virvlade för hennes kvast och människorna blev förkylda.

Olle var mycket arg. Men en vacker dag kom Prinsessan Vår i en vagn dragen av vita fjärilar. Vid vägen stod gumman Tö i sitt alldeles nya förkläde, nöjd med sitt arbete. För första gången tyckte Olle riktigt bra om henne. Hon var inte så dum att ha ändå, om hon bara kunde lära sig att passa tiden.