Olles skidfärd

När Olle fyllde sex år fick han ett par riktiga skidor av sin pappa. Förut hade han bara haft små skidor gjorda av träbitar. Han längtade efter att prova de nya, men vintern lät vänta på sig. Den lilla snö som kom smälte genast bort.

Ett par veckor före jul började det äntligen snöa ordentligt. Snön föll i två dagar och två nätter. Den tredje morgonen var himlen blå och snön glittrade. Olle blev mycket glad.

Han ville ut genast, men mamma sa att han måste äta först och klä sig varmt. Efter frukosten stoppade hon en smörgås i varje ficka på honom. Han fick vara ute till lunch. Olle vinkade till henne och lillebror och åkte in i skogen.

Ju längre han kom, desto vackrare blev det. Han tyckte att skogen såg ut som Kung Vinters slott.

»Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit!» ropade han.

Plötsligt stod en vit, glittrande man framför honom. Det var inte kungen utan Farbror Rimfrost. När Olle frågade hur han gjorde skogen så vacker, blåste han på pojkens jacka. Ett vitt moln kom ur hans mun. Sedan var jackan täckt av glitter.

Farbror Rimfrost bjöd med honom till Kung Vinters slott. På vägen började Olle nysa. Hans fötter blev våta och glittret på jackan smälte. En gammal kvinna gick genom skogen med kvast och paraply.

Farbror Rimfrost rusade fram och skrek åt henne att gå och inte komma tillbaka före våren. Han blåste ett stort moln mot henne. Hon blev rädd och sprang iväg så fort att hon tappade kvasten.

Olle tyckte att han hade varit elak. Men Farbror Rimfrost förklarade:

»Det är gumman Tö. Hon ska göra rent innan våren kommer, men hon kommer ofta för tidigt och smälter vår snö.»

Han blåste på träden tills de var vackra igen. Nu ville Olle också att gumman skulle hålla sig borta.

De kom till ett stort snöslott som vaktades av två isbjörnar. Kung Vinter satt på en tron av is. Han såg först så sträng ut att Olle blev lite rädd. Men när Farbror Rimfrost berättade hur glad pojken var över vintern, log kungen.

Han frågade om Olle åkte skidor, kälke och skridskor. Olle kunde åka både skidor och kälke, men hade inga skridskor. Kungen sa att han kunde få ett par.

Sedan fick Olle se slottets arbetsrum. Där gjorde man varma skor, strumpor och vantar. Barn tillverkade skidor, kälkar och skridskor. De måste bli färdiga till jul, eftersom många barn önskade sig sådana presenter.

När det blev rast tog barnen med Olle ut. De åkte skidor och lärde honom åka skridskor. De byggde snögubbar och en stor snöfästning, kastade snöbollar och åkte kälke tillsammans. När en vissling hördes gick alla tillbaka in i slottet.

Farbror Rimfrost kom och frågade om Olle haft roligt. Olle hade aldrig haft så roligt förut! En ren fick sedan dra hans skidor hem, med Farbror Rimfrost framför honom.

På julaftons morgon knackade det på fönstret. Glaset var täckt av vackra ismönster. Olle förstod vem som varit där. Utanför dörren låg två paket: skridskor till honom och en kälke till lillebror.

Vintern varade länge, och Olle hann använda både skidorna och skridskorna mycket. Men mot våren flyttade Kung Vinter till Nordpolen. Gumman Tö kom tillbaka och lät regnet smälta all snö. Pojkarnas rop fick henne inte att sluta.

Olle var arg på henne. Men en dag kom Prinsessan Vår i en vagn dragen av vita fjärilar. Gumman Tö stod nöjd vid vägen. Nu tyckte Olle om henne för första gången. Hon var faktiskt bra att ha, bara hon kom vid rätt tid.