Den heliga natten

När jag var fem år gammal dog min farmor. Jag vet knappast om jag sedan dess har upplevt någon större sorg. Så länge hon fanns hade hon suttit i hörnsoffan i sitt rum och berättat sagor. I mitt minne gjorde hon nästan ingenting annat: från morgon till kväll berättade hon, medan vi barn satt stilla bredvid och lyssnade. Jag tyckte att inga andra barn kunde ha det lika underbart.

Mina övriga minnen av henne är få. Hon hade vackert vitt hår, gick mycket böjd och brukade sticka på en strumpa. När en saga var slut lade hon handen på mitt huvud och sa att allt var lika sant som att vi kunde se varandra. Hon kunde också sjunga visor och lärde mig en bön. Av själva berättelserna återstår däremot bara vaga bilder, med ett undantag: en liten berättelse om Jesu födelse.

Det tydligaste minnet av farmor är ändå tomrummet efter henne. En morgon stod hörnsoffan tom, och jag kunde inte förstå hur dagens timmar skulle få ett slut. När hon fördes bort tycktes också sagorna och sångerna lämna gården för alltid. Det var som om en dörr till en vacker värld hade stängts och ingen längre visste hur den skulle öppnas.

Så småningom började vi leka med dockor och andra leksaker, som andra barn. Utifrån kunde det kanske se ut som om vi hade glömt henne. Men nu, fyrtio år senare, när jag samlar de berättelser om Kristus som jag har hört på mina resor i öster, vaknar hennes berättelse på nytt. Jag vill återge den och låta den få en plats i samlingen.

En julmorgon hade alla åkt till kyrkan utom farmor och jag. Jag tror att vi var ensamma i hela huset. Vi hade fått stanna hemma eftersom hon ansågs för gammal och jag för liten. Båda var ledsna över att inte få följa med och se julljusen. Medan vi satt där började farmor berätta.

En man gick ut i den mörka natten för att låna eld. Han knackade på i stuga efter stuga och bad om hjälp. Hans fru hade nyss fött ett barn, och han måste få värme åt henne och den lille. Men det var så sent att alla sov. Ingen svarade på hans knackningar.

Till sist upptäckte han ett eldsken långt borta och gick i den riktningen. Elden brann ute på marken. Runt omkring låg en mängd vita får och sov, medan en gammal man höll vakt. Vid hans fötter låg tre stora hundar. När främlingen närmade sig vaknade de och öppnade sina gap för att skälla, men inte ett ljud hördes.

Håren reste sig på hundarnas ryggar, och deras vita tänder glänste i skenet från elden. De rusade mot mannen. En försökte bita hans ben, en hans hand och en hans hals. Ändå skadades han inte det minsta. Käkarna och tänderna lydde dem inte.

Han fortsatte mot elden men kunde inte komma förbi fåren. De låg rygg mot rygg, så tätt att ingen väg fanns mellan dem. Då steg han upp på djurens ryggar och gick över dem. Inte ett enda får vaknade eller rörde sig under honom. Här kunde jag inte längre låta bli att avbryta farmor. Varför låg de stilla? Hon sa att jag skulle få veta det om en stund.

Den gamle mannen var vresig och brukade möta människor med hårdhet. När han fick syn på främlingen grep han den långa, spetsiga stav som han använde när han vaktade fåren och kastade den. Den flög vinande rakt mot mannen, men strax innan den skulle träffa vek den åt sidan och fortsatte ut över fältet. Återigen frågade jag farmor varför. Den här gången fortsatte hon utan att svara.

Främlingen hade nu nått fram och bad om lite eld. Han förklarade att hans fru just hade fött och behövde värme tillsammans med barnet. Den gamle hade helst vägrat. Men när han tänkte på hundarna, fåren och staven blev han rädd. Han vågade inte neka mannen och lät honom ta så mycket han behövde.

Elden hade nästan brunnit ut. Inga vedträn eller kvistar fanns kvar, bara glödande kol. Besökaren hade varken skyffel eller något annat kärl att bära dem i. Den gamle upprepade sitt erbjudande, nu belåten över att mannen ändå inte skulle kunna utnyttja det. Då böjde sig främlingen ner, plockade kol ur askan med bara händerna och lade dem i sin mantel. Varken händerna eller tyget brändes. Han bar bort dem lika lätt som om de varit nötter eller äpplen.

För tredje gången ställde jag en fråga. Varför ville inte kolen bränna honom? Farmor lovade att förklaringen skulle komma. Den gamle mannen undrade nu också över vad han hade sett. Vad var detta för en natt, när hundarna inte bet, fåren inte blev rädda, staven inte dödade och elden inte brände? Han ropade tillbaka främlingen och frågade varför allting visade honom sådan barmhärtighet.

Mannen svarade att han inte kunde förklara det om den gamle inte såg det själv. Sedan ville han skynda vidare för att tända en eld åt sin familj. Men den gamle tänkte inte släppa honom ur sikte innan han fått klarhet. Han reste sig och följde efter, ända tills han kom fram till familjens bostad.

Där fanns inte ens en stuga. Kvinnan och barnet låg i en berggrotta mellan nakna, kalla stenväggar. Den gamle tänkte att det oskyldiga barnet kunde frysa ihjäl. Trots sin hårdhet blev han rörd och ville hjälpa. Han tog ner väskan från axeln, plockade fram ett mjukt, vitt fårskinn och gav det till pappan, så att barnet kunde sova på det.

I samma ögonblick som han själv visade barmhärtighet förändrades hans förmåga att se och höra. Runt omkring stod änglar med silverfärgade vingar och instrument i händerna. De sjöng att den som skulle rädda världen från dess synder hade fötts denna natt. Då förstod mannen: allt var så fyllt av glädje att ingenting ville göra något ont.

Nu såg han änglar överallt. De fanns inne i grottan och på berget utanför, de flög under himlen och kom gående i stora grupper längs vägen. När de passerade stannade de för att betrakta barnet. Mitt i nattens mörker såg och hörde han sång, lek och jublande glädje som tidigare hade varit dolda för honom. Tacksam över att äntligen kunna se föll han på knä inför Gud.

Här suckade farmor och sa att vi också skulle kunna se det som mannen hade sett. Änglarna flyger under himlen varje julnatt, bara vi förmår urskilja dem. Sedan lade hon handen på mitt huvud och bad mig minnas hennes ord. Det avgörande var varken ljus och lampor eller måne och sol. Det som behövdes var ögon som kunde se Guds härlighet.