Den heliga natten

När jag var fem år dog min farmor. Jag vet inte om jag någonsin har upplevt en större sorg. Fram till dess hade hon suttit i sitt rum och berättat sagor för oss barn, som gärna satt stilla och lyssnade. Jag minns hennes vita hår, hur böjd hon var och hur hon brukade sticka medan hon talade. Efter en saga lade hon handen på mitt huvud och försäkrade mig att allt var sant.

När hennes plats stod tom förstod jag inte hur dagen skulle kunna gå. Med henne tycktes också sagorna och sångerna försvinna. Så småningom lärde vi oss att leka som andra barn, men saknaden fanns kvar. Nu, fyrtio år senare, när jag samlar berättelser om Kristus som jag hört under resor i öster, kommer en av hennes sagor tillbaka. Den vill jag berätta igen.

Det var en julmorgon. Alla andra hade åkt till kyrkan, men farmor och jag fick stanna hemma. Den ena var för gammal och den andra för liten. Vi var båda ledsna över att missa ljusen i kyrkan. Då började hon berätta om en man som gick ut i mörkret för att låna eld.

Hans fru hade just fött ett barn. Han behövde göra upp eld för att värma henne och den lille, men ingen öppnade när han knackade på. Det var mitt i natten och alla sov. Till slut såg han ett eldsken på avstånd och gick dit. Runt elden låg vita får, och en gammal man satt och vaktade dem.

Tre stora hundar vaknade vid den gamles fötter. De öppnade munnen för att skälla, men inget ljud hördes. De kastade sig över främlingen och försökte bita honom i benet, handen och halsen. Ändå fick han inte en enda skada. Deras tänder ville inte lyda dem.

Fåren låg så tätt tillsammans att mannen inte kunde ta sig fram mellan dem. Han steg därför upp på deras ryggar och gick över dem mot elden. Inget av djuren vaknade eller rörde sig. Här avbröt jag farmor och frågade varför. Hon lovade att jag snart skulle förstå.

Den gamle var hård och ovänlig mot människor. När han såg besökaren komma kastade han sin långa, spetsiga käpp mot honom. Den flög rakt fram men vek åt sidan innan den hann träffa. Jag frågade återigen varför, men farmor fortsatte.

Främlingen bad om eld till sin fru och deras nyfödda barn. Den gamle ville säga nej. Men hundarna hade inte kunnat bita honom, fåren låg stilla och käppen hade missat. Nu blev han rädd och vågade inte neka. Mannen fick ta vad han behövde.

Det fanns dock bara en hög glödande kol kvar, och främlingen hade inget redskap att bära dem med. Den gamle upprepade sitt erbjudande, nöjd med att det ändå inte gick att ta med sig elden. Men mannen plockade upp kolen med bara händer och lade dem i sin kappa. De brände varken huden eller tyget. För tredje gången avbröt jag farmor, som bad mig lyssna färdigt.

Den gamle undrade nu vad det var för en natt, när ingenting ville skada besökaren. Han frågade honom, men fick svaret att han måste se det själv. Främlingen ville skynda tillbaka till sin familj. Den gamle följde honom ända till en grotta, där kvinnan och barnet låg bland nakna, kalla stenväggar.

Vid tanken på att barnet kunde frysa blev även den hårde mannen rörd. Han tog ett mjukt, vitt fårskinn ur sin väska och gav det till pappan att lägga barnet på. I samma stund som han visade medkänsla öppnades hans ögon och öron för något han tidigare inte kunnat uppfatta.

Änglar stod runt honom och sjöng att världens räddare hade fötts. Han såg dem inne i grottan, uppe på berget och under himlen. Andra gick förbi och stannade för att se barnet. Överallt var det sång och glädje. Då förstod han att allt var så lyckligt denna natt att ingenting ville göra ont. Han föll på knä och tackade Gud.

Farmor avslutade med att säga att vi också skulle kunna se detta. Änglarna finns under himlen varje julnatt, om vi kan urskilja dem. Hon lade handen på mitt huvud. Det avgörande var varken lampor, måne eller sol, sa hon, utan att ha ögon som kunde se Guds härlighet.